Biografi: Tore Erkén
                 
"No regrets"


 

Mer än åtta år efter att hans period som ordförande avslutats är nog det mest färgstarka minnet av Tore Erkén för gemene man när han, inför 5000 par ögon, förklarar att Peter Forsbergs #21 skall hissas upp i Kempehallens tak och inte användas av någon annan spelare i klubben innan han kommer hem.

En sak som utlovades i det där talet är fullbordat, en annan sak väntar de 5000 i den publiken och övriga MoDoiter på, även om det inte är något som Erkén i sig någonsin har haft någon större makt över. När Europe's "Final Countdown" tonat ut och ärevarven i caben var avklarade (för Peter, alltså) hade Tore ytterligare en säsong kvar som ordförande i föreningen han själv stöpt i sin nuvarande form år 1987, och blivit ordförande i för första gången 1983.

Det hade börjat med katastrof, och skulle i och för sig sluta med en trist säsong, men det bestående var inte något av detta, utan snarare bilden av en förening som hade hittat en väg för framgång igen, en väg som många trodde på. MoDo AIK åkte ur högsta serien för första gången på 23 år under Erkéns första säsong som ordförande, och har man under snart 20 år haft möjlighet att skapa sig en bild av kraven som folk ställer på sin hockey i staden med drygt 30 000 invånare och nästan inget i den närmaste omgivningen (och därmed: det sämsta befolkningsunderlaget i Elitserien) så kan man nog anta att det var positivt för Tores post i framtiden att möjlighet för "folk-att-säga-sin-mening" i form av anonyma internetforum inte gavs. Det skulle ju kunnat slutat med att "supportrarna-fick-som-de-ville", om inte annat.

Under sommaren inleddes ett intensivt arbete mot sponsorer, självklart inte alls i samma omfattning som Leksands "återtåg" 17 år senare, men på en nivå som krävdes för att målsättningen om att återkomst till nästa säsongs elitserie skulle bli ett faktum. Det första resultatet blev att man kunde knyta upp offensive backen Juha Tuohimaa på ett tvåårskontrakt, och någon månad senare var föreningens förste proffs-"hemvändare" genom tiderna klar, nämligen Lars Molin. Fler fina förvärv följde, såsom Hammarbys Håkan Hjerpe och Timrås Anders Wikberg (Wikberg var dock ett s.k. "ettårsfall" från förra säsongen). Ett lag som krossade allt tänkbart motstånd i norrettan - och sedan, tack vare att flera andra satsande lag redan tagit sig upp till Elitserien och det sena 80-talets pengarullning i sydsverige inte kommit igång på allvar, hade något av ett vakuum när det gällde motstånd i allsvenskan att utnyttja. Troja hette motståndaren i den allsvenska finalen som vanns i tre raka matcher.

Samtidigt som man drog upp riktlinjerna för finansieringen av återtåget skissades det på nya organisatoriska lösningar där ungdomshockeyn klart och tydligt skulle ses som en del i spelarrekryteringen. Då ska man, GroKo-debattörer i åtanke, från början slå fast att det aldrig sågs på som en propagandakampanj för att sälja ungdomstränare i Hörnett som världens bästa plantuppdrivare - utan stora delar av Norrland sågs på som ett naturligt upptagningsområde från dag 1.

Jag måste säga att tankearbetet bakom den här strategin tyvärr inte är något som ges större utrymme i jubileumsboken från 1996, och den bild som man får försöka skapa sig kommer i lösryckta snuttar ur medlemstidningar, tidningsurklipp och egna uppfattningar. Det skulle vara kul att få möjlighet till en större diskussion om detta, antingen i en framtida jubileumsbok eller bara arkiverat i någon form i klubben.

Speciellt då:

1) Hur man tänkte angående klubbens närhet till dåtida storlaget Björklöven och Umeås större lockelse för unga människor i form av bättre utbildnings- och nöjesutbud. Värvningar med löften om "jobb på MoDo" torde rimligen ha blivit allt mindre attraktivt ju längre 80-talet började ticka mot 90-tal.

2) Hur såg man på de anläggningar som fanns i kommunen och utvecklingen fram till den "maskinpark" som finns idag, med 6 hallar på 55 000 invånare i kommunen. En siffra som gör varje allsvensk hockeyledare i södra sverige grön av avund och ger, omöjligt att ducka för det, fantastiska förutsättningar för att på lång sikt faktiskt kunna hoppas på att varje år kunna lägga till ytterligare någon lokal förmåga till förstauppställningen i ett elitserielag.

3) Huruvida en ökad mängd lokala förmågor skulle påverka publiktillströmningen till a-lagets matcher, och leda till ökat intresse och engagemang hos alla de ideellt arbetande människorna i föreningen.

Det har under hösten framställts i bl.a. MoDo Hockeys eget diskussionsforum att delegerat ledarskap och en öppen dialog i en organisation är det som oundvikligen skulle leda till sportsliga framgångar, problemet är väl bara att dessa lösryckta management-filosofier varken är i fas med de senaste teorierna om ledarskap i växande organisationer eller har något stöd i vad som gett framgång i svenska småstadsföreningar som lyckats på ett nationellt plan.

Management-filosofier om "Corporate Religion" och uppbyggande av "brand values" säger snarare att starka ledare som har en förmåga att fungera som ideologiska pådrivare och (jajjemän!) har en viss förmåga att köra över en del bångstyriga meningsmotståndare är vad som leder till starka och framgångsrika organisationer.

Tore Erkén gav sig tidigt ut på just ett sådant upptåg när han i en snabb aktion lyckades få igenom en uppdelning av föreningen MoDo AIK och en specialförening för den mest resurskrävande idrotten - MoDo Hockey. En utveckling som säkerligen hade varit mycket mer segdragen med en öppen dialog och möjlighet till polemiserande mellan olika idrotters företrädare. Inget blev det av det och den nya föreningen kunde fira sin första säsong med det första slutspelet på sex år, där det nu vittrande storlaget Björklöven vann en hård semifinal med två raka suddensegrar.

Nävarna? Ja, de är nog ganska uppenbara så pass långt här i texten. Hans agerande under NHL-konflikten 1994, då Tore bestämde sig för att spela med Peter Forsberg - och Serieföreningen fogade sig efter det, var väl det som den genomsnittlige hockeysupportern utanför Ångermanland fick se som det färgstarkaste exemplet på hans ledarskap.

Men ska man avrunda denna mini-utläggning med något som visar på en helt annan sida så är det väl hans ganska omskrivna goda vänskap med MIFs ordförande Percy Nilsson. Skogsdirektörens och byggmästarens vägar korsades flera gånger i början av 90-talet - och till skillnad från supportrarna hade han en mycket större förmåga att ta Percy för vad han var - en kille med mycket pengar som gillade hockey. En ganska sympatisk figur alltså - hade man bara lite självdistans såg man det. Kjell Glennert såg det nog aldrig.

Spelare som mer eller mindre kommit fram genom den nya strategin var i detta läge KB:s blivande landslagsmålvakt Fredrik Andersson, Antjärns stjärnskott Ulf Sandström och de helt egna produkterna Urban Nordin och Patrik Söderholm. På hösten vann sedan Ångermanlands 73-or tv-pucken och Öviks hockeygymnasium lyckades senare samma säsong få den store stjärnan Markus Näslund att strunta i bl.a. Leksands locktoner och stanna hemma.

Allt fler tecken på att strategin skulle ge bättre avkastning i framtiden alltså, men nu blev det så att tåget växlades in på ett stickspår en kort period. Tore lämnade skutan efter den sportsliga besvikelsen under säsongen 1988-89 och klubban övertogs av ännu en MoDo-ledare (företaget, alltså) till nästkommande säsong. Erik Hörnell är (liksom Tore) fortfarande aktiv i bakgrunden i föreningen idag och det skulle självklart vara löjligt att göra någon större sak av skillnader i deras ledarfilosofier och sportsliga resultat av dem, men faktum var att skrämselhickan i form av kvalserien 1990 och synen av Percy som bolmade feta cigarrer gjorde att värvningar för framgång var en teori som även MoDo anammade sommaren 1990. Erik Holmberg (och nästa säsong även Lennart Hermansson) hette den tidens hemvändare, och tillsammans med finske landslagsmannen Ari Salo, Tyringes Per Wallin, Timrås Tomas Nänzén och nye tränaren Jan-Åke Andersson skulle laget lyfta och den sjunkande publiktrenden vändas.

Av detta blev nu inget, flera av de högavlönade förvärven måste betecknas som floppar i efterhand, slutspel missades och publiksnittet fortsatte neråt. En tung ekonomisk verklighet följde och Tore Erkéns viktigaste budskap en säsong efter återkomsten som ordförande, våren 1992, handlade mest om andefattiga budgetansträngningar.

Men det fortsatta arbetet under a-laget med juniorerna hade självklart inte avstannat, det mest konkreta resultatet av värvningssatsningen 1990 var väl kanske att det gavs lite istid i a-laget för generationerna 1970-72 och vissa spelare sökte sig därmed bort från föreningen i förtid. Det bästa fanns dock kvar, 73-orna skulle få mycket utrymme i ett hårdsparande MoDo och redan hösten 1990 hade dåvarande tränaren Jan-Åke Andersson mönstrat en kedja med 17-åringar i form av Peter Forsberg, Markus Näslund och Magnus Wernblom. Hösten 1992 blev en sensation för Kent Forsberg och hans unga lag, serieledning i vissa perioder och 6087 åskådare på en grundseriematch (mot Malmö), det högsta som skådats sedan slutet av 70-talet.

Något hade börjat koka här.

En och en halv säsong senare skulle tröja #21 åka upp i taket och ritningar på en uppfräschad Kempehall kunde börja plockas fram tack vare de ekonomiska framgångar som plantorna med hög avkastning stått för. Men kanske framförallt: därför att föreningen tog många bra beslut under åren 1984-1995, och ganska få riktigt dåliga.

 

/Björn W.