Biografi: Åke Eklöf, 1945-2006
"Ett liv med MoDo"

Det första som slår en när man börjar knappa på en sådan här text och skummar igenom det text- och bildmaterial man har till sitt förfogande är hur ofta Åkes ansikte dyker upp i bild under det senaste halvseklet i Alfredshem- /MoDo-sammanhang. Det kan vara som målskytt i betydelsefulla matcher eller ung hockeyskoleelev som tittar fram bakom Kabbens axel. Går man till nutid så är hans roller i arenaprojektet och de verksamhetsbesparingar som var nödvändiga för att överleva efter det att MODO Paper försvann som huvudsponsor oundvikliga. Man får en känsla av att han funnits med i någon form i föreningen i 50 års tid. Frågan är väl om det kommer att gå att säga så om någon kommande ordförande eller VD i föreningen, någonsin?

Spelaren

Som jag tidigare antytt är det inga problem med bildbevisen för att Åke rent känslomässigt var MoDoit från vaggan, ett av de första bevisen hittar vi på en bild från Hörnettgården under sent 50-tal. ÖAs ”Keb” Eriksson (idag Gefle Dagblad) har precis rapporterat om ett Alfredshemsmål, via telefon, från en bortamatch och församlingen flyger i taket.




Hörnettgården, sent 1950-tal, Åke i mitten längst till vänster


Två stora ledare, axel mot axel

Hockeykarriären tog sin början i Kabben Berglunds hockeyskola, den mycket populära föregångaren i en rad av hockeyskolor, ända fram till dagens "MODO Hockey Institute". Att Kabben tog intryck från rysk och tjeckisk hockey har sagts många gånger förut, men att hans träning verkligen fick effekt på knattar som Åke Eklöf och hans generationskamrater skulle synas inom några år, då MoDo AIK fick fram en serie starka årgångar av juniorlag. Redan 1954 hade IFK Nyland tagit ett silver i JSM, åtta år senare följde IF Älgarna från Härnösand upp den bedriften, men 1964 kunde så MoDo, med Åke Eklöf som lagkapten, ta landskapets första guld i junior-SM. Guldet följdes senare av ytterligare ett 1965 samt ett silver 1966. Det är inga svårigheter med att utnämna den här generationen som den näst bästa i MoDo-historien.




Åke hälsar det andra JSM-guldet under sitt 20:e levnadsår, 1965.
 


Redan innan störtskuren med juniormedaljer hade Åke Eklöf etablerat sig i MoDos a-lag, sina 2 första matcher spelade han för dåvarande Alfredshem som 17-åring under säsongen 1962–63. Säsongen var en stor framgång och förväntningarna om att kunna ta sig till SM-slutspel för första gången i föreningens historia var därför höga inför nästkommande säsong. Den sista säsongen på Kempevallens utebana utvecklade sig till ett stort drama inför den 14:e och sista omgången i grundserien, där MoDo (fortfarande i sina "AIK"-tröjor) skulle möta AIK från Stockholm. Det enda scenariot som skulle ge en säker plats i slutspelet var seger och ÖAs spalter fylldes av inför-artiklar och uppmaningar från ordningsmakten om hur den väntade publikanstormningen skulle klaras av.

Matchen fick ett lyckligt slut, inför 9 153 åskådare (än idag publikrekord för MoDo) kunde Åke Eklöf med ett kontroversiellt mål i slutet av andra perioden göra 4–2 och säkra slutspelsplatsen. Enligt honom själv (i jubileumsskriften från 1996) slashades han i skottögonblicket, men var ändå övertygad om att han skjutit efter att periodsignalen gått och tänkte mest protestera mot att det inte blev utvisning, när han insåg att målet skulle godkännas.
 



4–2 mot AIK, den 19/1 1964 inför 9 153 åskådare, ett av MoDos mest klassiska mål genom tiderna.



Spelaren Åke Eklöf beskrivs av Hasse Andersson som en spelskicklig center som sällan besökte utvisningsbåset, i den rollen hade han senare bland annat stora triumfer under slutspelet 1967, då MoDo på ett bragdartat sätt slog ut Djurgården i kvartsfinalen och tog sig till de "sista fyra" i SM för första gången. Åke var center i den lyckosamma kedjan med bröderna Tore och Lars Öhman.

1970 flyttade han till Stockholm för högskolestudier på fyra år, och ett oundvikligt uppbrott från sin MoDo-bana. Det blev Djurgården under dessa år och tillsammans med den redan 1965 flyktade Björn Palmqvist fick han uppleva två SM-slutspel. Redan 1974 vände han tillbaka till Örnsköldsvik, MoDo AIK och som inte det vore nog – en anställning inom MoDo-koncernen vilken senare skulle leda till posten som VD inom MoDo Kraft och Holmen Kraft, en position han höll till sin död.

Under sina två sista säsonger som aktiv fick han spela i ett offensivt mycket kompetent MoDo, med spelare som Thomas Gradin, Bo Berglund, Anders Kallur och en ung Lars Molin m.fl, tyvärr skulle det dock dröja till Tommy Sandlins tid som tränare innan man fick ordning på defensiven och kunde utmana på allvar om SM-guldet. Säsongen 1975―76 blev den sista för den vid tiden 30-årige Åke Eklöf. Förutom vad som nämnts om hans hockeykarriär spelade han också division 2-fotboll i Domsjö IF under en period.

Ledaren

Som redan antytts hade Åke Eklöf bra ledaregenskaper. Ledaregenskaper som syns i allt från valet av honom som lagkapten för det SM-segrande juniorlaget till hans poster inom näringslivet samt styrelseuppdrag i Svenska Ishockeyförbundet och Svenska Hockeyligan. Att han skulle bli ordförande i MoDo var dock inte givet efter att han slutat sin aktiva karriär, men när det väl var dags hade han ändå suttit i styrelsen sedan 1980-talet, med en uttryckt funktion inom den sportsliga verksamheten, tillsammans med Bengt Hedin.

Fram till 1995 var det den lite mer bullrige skogschefen Tore Erkén som, med blandad framgång, förvaltat MoDo-skutan under ett drygt decennium. Om Tores största frågetecken handlade om sportsliga aspekter, såsom att hantera degraderingen 1984, att dela upp MoDo AIK i specialföreningar för de olika idrotterna samt blåsa liv i ungdomssatsningen igen, så var Åke Eklöfs stora dilemman av annan karaktär, men de kunde mycket väl ha inneburit slutet för elitseriehockeyn i Örnsköldsvik.

När det väl var dags för skifte 1995 ägnade Åke större delen av sin första ledare i klubbtidningen åt sportsliga frågor, förstärkning av ungdomsverksamheten med nya personalresurser och höga förhoppningar inför a-lagets säsong (som slutade med bl.a. kvartsfinalseger mot regerande mästarna HV71). Två andra viktiga teman i hans ordförandeskap kunde dock synas redan här; att komforten i hallen hade höjts i och med renoveringen under sommaren samt att klubben måste ha god koll på intäkter och kostnader.

Kempehallen hade under sommaren 1995 renoverats för 8-9 miljoner kronor (MoDo stod för huvuddelen av kakan), och det var komfort för att dra fler åskådare som var prioriterat. En hylla med VIP-boxar och serveringsmöjligheter, flytt av läktarna närmare isen samt målning av innanmätet i en varm röd färg. Komforthöjningen verkar ändå inte inledningsvis ha lett till någon stor åskådarrusning, kanske speciellt eftersom antalet sittplatser inte ökades 1995. Intäktssidan fick sig trots detta positiva skjutsar med hjälp av bland annat:

*Hockeyligans beslut om utökning av Elitseriens grundserie till först 46, senare 50 omgångar.
*Förbättrade TV-avtal
*En stadig ström av NHL-exporter, med de små men ändå betydande summor som gavs för detta.
*En positiv trend för publiksnittet när nya stolar senare sattes in på ståplatsutrymmen och fler säsongsbiljetter kunde säljas.

En annan viktig post som skulle komma att öka hade förgreningar ända tillbaka till Frans Kempes intresse för sina arbetarsamhällen. Skogsbolaget MoDo hade genom ett stadigt ökande sponsringsengagemang i föreningen varit en garanti för att kunna fortsätta med verksamheten på högsta serienivå. Under det tidiga 1990-talet hade detta stigit till någonstans mellan 5 och 7 miljoner kronor/säsong, även om det kanske i det allmänna medvetandet kan ha upplevts som att NNP med sin messmörs-sponsring skulle ha varit viktigast. MoDo som intäktspost hade dock i kulisserna blivit en allt osäkrare sådan. Under 1980-talet hade en serie strategiska felsteg gjorts i bolaget, grenen av Kempe-klanen med Matts Carlgren som dess siste företrädare hade förlorat kontrollen över företaget och ryktena om strukturaffärer där MoDo kanske skulle försvinna helt och hållet växte sig allt starkare.

Det är förstås omöjligt att veta om det var vetskap om denna bakgrund som ledde Åke Eklöf till att oavbrutet betona vikten av intäkts- och kostnadskontroll, men ligger det något i det så ska MoDo-supportrar självklart vara evigt tacksamma. 1999 tog den här situationen en oväntad vändning till det positiva, då gamla Mo & Domsjö förvisso försvann som huvudsponsor för alltid, men avknoppningen av dess kontorspappersverksamhet tillsammans med SCAs i det nybildade "MODO Paper" blev jackpot för "MODO" Hockey, rent ekonomiskt.

På en för MoDo-supportrar legendarisk pressträff i Globenkvarteret efter sista SM-finalen år 2000, sattes Magnus Wernblom och Jan-Axel Alavaara i blågröna tröjor med tummen upp-logga och förevigades för eftervärlden. Lägger man vissa supportrars reaktioner åt sidan, konstaterar att MoDo faktiskt aldrig spelade en match i dessa tröjor (som genererade enorm publicitet) och dessutom ser till de ekonomiska resultaten av detta avtal förstår man att Åke Eklöf och övriga i MoDos ledning under dessa nätter borde ha sovit mycket väl. Obekräftade uppgifter sa att avtalet med MODO Paper gav uppemot 10 miljoner kronor/år och därmed var det största enskilda sponsoravtalet i svensk lagidrott dittills.




Team Turquoise!


Fantastiska framgångar på isen, med 3 SM-finaler under åren 1999–2002, ekonomiska mångmiljonvinster och ett sakta stigande publikintresse – kunde det bli bättre? Kanske, men det skulle bli sämre – och mycket sämre rent ekonomiskt.

Redan efter ett år stod det klart att MODO Paper inte var den långsiktiga kassako för föreningen man hoppats på, då bolaget såldes till finska Metsä-Serla och senare döptes om till "m-real". Ett finskt bolag med huvudkontor i Esbo såg naturligtvis inte någon anledning att sponsra ett svenskt hockeylag, och nu drogs proppen ur MODO Hockeys kassakista. Säsongen 2001–2002 var för bra för att vara sann, med den egensinnige skåningen Jim Brithéns "blixthockey" hade laget spelat mycket underhållande, gått till SM-final och under perioder av säsongen kostat på sig att ha ex-landslagsmän som Jörgen Bemström på bänken. Det var också den sista säsongen som m-real behövde fullfölja MODO Papers sponsorsåtaganden, vilket syntes i redovisningen – en vinst på 7,5 miljoner kronor.

En säsong senare hade spelarlönerna tagit en drastisk sväng uppåt, Åke Eklöf hade fått vara med om att ta beslutet att sparka Jim Brithén endast ett halvår efter SM-finalen och de röda siffrorna lyste anklagande. Samtidigt hade MoDos supporterskara blivit allt mer vana med toppstrider och SM-finaler och ställde därför (befogade) krav på etablerade nyförvärv. Det måste ha känts mycket tungt i detta läge och mycket svårt att påverka. När dessutom politisk opportunism vid de allmänna valen 2002 hade fått kommunfullmäktige att säga nej till ekonomiskt stöd för den nya arenan borde arbetsbördan ha känts enorm, samtidigt som han hade sina åtaganden som VD i Holmen Kraft och styrelseuppdrag i Svenska Hockeyligan samt Svenska Ishockeyförbundet att tänka på.

Själv vet jag inte när han drabbades av sin sjukdom i ett första läge, men att dessutom behöva leva med cancer under dessa förhållanden gör bara hans prestationer ännu mer berömvärda. För det var ju trots allt så att Åke och övriga berörda inte lade sig platt och accepterade MoDos fall mot ruinens brant, trots ytterligare en jätteförlust under 2003–04, trots en enorm sportslig besvikelse under lockout-säsongen 2004–05 (som ju skulle ha gett en positiv skjuts när det gäller sponsors- och supporterrekrytering) och trots hårt motstånd från den lokala oppositionen mot kommunens stöd till den nya arenan.

Åke Eklöf fick besöka den färdiga Swedbank Arena och se resultatet av en enormt mödosam process för att vrida om föreningen från att vara beroende av en enskild sponsor, till att vara en direkt angelägenhet för så många fler ångermanlänningar. Det är du, jag, din mamma och din syster som ser till att MoDo spelar i Elitserien numera, inte en enskild familjeklan av industrialister. Det tror jag kommer att bli det bestående arvet av Åke Eklöfs tid som ordförande. Jag är därför glad att han fick se det färdiga resultatet och höra de första rapporterna om vad som höll på att hända med föreningen som han gav över 50 år av sitt liv till.
 




Avslutningsvis kanske det kan tyckas som lite märkligt att den sportsligt mest meriterade ordföranden i MoDos historia stod för de största organisatoriska och ekonomiska magi-knepen i föreningens historia, men glöm då inte heller att Åke Eklöfs tid som ordförande också varit den sportsligt mest framgångsrika, med 3 SM-finaler och 9 raka SM-slutspel i skrivande stund.




Åke Eklöf, 1945-2006


Bilderna kommer från, i tur och ordning; Ångermanlands Ishockeyförbund 50 år, Hasse Anderssons "The heart of hockey", MoDo Hockey 75 år (2 ggr), www.modohockey.se, Aftonbladet.se samt www.holmen.com.

/"Alfred Awful"