IFK Nylands SM-Slutspel - (del 2 av 2)

Gävle. En plats som allt mer skulle komma att sätta skräck i besökande hockeylag under de kommande tre decennierna, men detta var 1942 – inga SM-guld hade ännu gått till lag utanför Stockholm, Brynäs hade inte gjort en enda säsong i högsta serien och var inte heller det gävlelag som skulle komma att ta det första SM-guldet. 

Så, vad var egentligen den stora grejen? Om det fanns någon så var det nog just detta med att Brynäs och de övriga Gävle-lagen redan fått acceptans av Stockholm och SIF. De spelade på regelbunden basis i division 2, de var frekventa deltagare i SM-spelet och dessutom del i den kamp som pågick mellan sex olika lag i regionen (BIF, Gävle Godtemplare, Huge IK, Gefle IF, Strömsbro och Sandviken.), vilket tidigt skapade en stark hockeykultur. Det borde liksom ha funnits en känsla i luften av att Nyland inte skulle ha så mycket att hämta i denna match. 

Om du som läser den här texten skulle få en oanad möjlighet att se matchen (med hjälp av något svart hål eller liknande), är risken ändå stor att du missat matchen helt och hållet. 1942 spelade nämligen inte Brynäs på Sätraåsen och platsen för den nuvarande Gavlerinken, inte heller spelade de på Nynäs uterink där storhetstiden grundlades. Nej, för att få se den här matchen mellan Brynäs och Nyland behövde du faktiskt inte anstränga dig mer än att gå över bron från järnvägsstationen och ta dig några hundra meter över Islandsplan för att nå fram till Brynäs första ishockeyrink. En enkel uterink som faktiskt låg på Brynäs, eller - på gränsen i alla fall.

 

 

Vi hälsar på i en annan hockeyvärld, även om bilderna här är 10 år efter Nylands besök.
Till vänster: Gävle Godtemplare heter stadens bästa hockeylag i mitten av 50-talet, och stadens absolut störste hockeyhjälte - Hans ”Stöveln” Öberg - är här på väg att hälla ännu mer salt i lillebror Brynäs, fram till 60-talet, öppna sår (10-0 blev resultatet i derbymatchen på bilden, år 1956). Till höger ser du en annan verklighet som dagens Brynäsare inte strider för att dra upp till ytan, eller för att få som retrotröjor. Jo, de var faktiskt först med babyblått i högsta serien – Malmö FF kom inte upp förrän 1958, samtidigt som Alfredshem.
 

Samtidigt som nylandsspelarna satt på tåget ner mot Gävle var brynäsarna sysselsatta med en match i division 2 mot välkända Matteuspojkarna från Stockholm, ett lag som då spelat flera säsonger i högsta serien och tagit sig till kvartsfinal i SM vid ett antal tillfällen. Att spela en sådan match så tätt inpå en åttondelsfinal i SM borde väl innebära vissa risker och som ett brev på posten fick man också en skada på en av sina spelare i A-kedjan. 

Inte skulle väl detta ändå kunna bereda några problem mot ett lag från en liten by uppe i Ådalen, så inget särskilt knorrande kunde märkas i tidningarna om spelschemat från brynäshåll. Det skulle dock komma att bli en lektion som hette duga, och jag låter referatet från Härnösands-Posten (skrivet av Svenska Dagbladets förvånade man på plats) tala för sig självt när det gäller den första perioden. Allt läsaren behöver göra är väl att lägga till den speedade och lätt nödiga rösten som alla sportreferat innan Hyland verkade ha. 

”Ett hårt och energimättat gäng med alla pojkar i bästa spelhumör och besatta med god arbetslust. Förgäves spanade man efter en svag punkt. Alla drogo sitt strå till stacken.” 

Var det då han hade sett? Jo, Nyland körde ångvält, fram och tillbaka, över den stackars blivande ishockeystorheten i den första perioden. Fyra - noll till Nyland efter mål av Lindberg, Olsson, Lindensjö och Olsson igen. Brynäs såg ut att repa mod av en reducering i början av den andra perioden, men Nyland levererade ett abrupt slut på alla drömmar om ett SM-guld 20 år i förtid för Brynäs. Ett segt Brynäs började förlora närkamperna, saknade linjer i anfallen och försvaret fick allt svårare att hänga med. Matchens store hjälte blev allt tydligare i och med Roland Lindensjös ytterligare två mål i den andra perioden, tillsammans med ett varsitt mål från Normans och Olssons klubbor var ställningen det lätt löjliga: 8-1 till IFK Nyland. Ingen större vilja att hyfsa resultatet kunde heller skönjas i den tredje perioden från hemmaspelarna. Den stackars Fyhr i brynäskassen släppte in ytterligare två nylandsmål och tvingades därmed se 10-an komma upp på resultattavlan. Ja, om de hade så många siffror förstås.

10-2 till Nyland blev slutresultatet, ännu idag den största segern ett ångermanländskt lag lyckats tvåla till Brynäs med på hemmaplan. Segern gav ett kraftigt eko i hockeysverige. Som tidigare nämnts hade Svenska Dagbladet en man på plats i Gävle, och matchen fick plats även i den tidningen. Gävle-tidningarna muttrade litet besviket över att man ställt upp på matchen mot Matteuspojkarna dagen innan, men SvD-mannen var ändå säker på att Brynäs ”nog skulle ha fått bita i gräset”. 

Segern gavs såklart även stort utrymme i de lokala tidningarna, men tiden att suga på karamellen blev inte lång eftersom nylänningarna skulle tvingas ner till Stockholm för sin SM-kvartsfinal redan på lördagen, och därför var tvungna att resa redan på fredagen den 27:e februari. Matchen skulle spelas på Östermalms IP som var en i raden av stockholmshockeyns många hemvister genom åren. Andra arenor värda att nämna är Stockholms Stadion, Sveriges första inomhushall i en flyghangar på Lindarängen (1930-talet), Johanneshovs Isstadion och Globen. AIK har dessutom spelat på något som kallades för ”Solnais” vid ishockey (Hagalunds IP). 

Men nu var det alltså Östermalms IP som var platsen för den här SM-kvartsfinalen mellan den skyhöga favoriten AIK, som redan hade tagit 3 SM-guld av de 19 som det dittills hade spelats om, och IFK Nyland – det från Stockholm klart mest avlägsna lag som haft fräckheten att ta sig så långt i ett SM-slutspel. Innan Nyland hölls detta ”rekord” i avstånd från Stockholm av Västerås SK, följt av Uppsalas IF Vesta samt IFK Mariefred – lag som gott kunde ta sparken in till Stockholm under normala vintrar. Relativt sett, alltså. 

Det första norrländska laget, som tog sig så långt som en SM-kvartsfinal i ishockey blev alltså varken Skellefteå AIK, Wifstavarvs IK, Alfredshem eller något annat lag med högljudda supportrar idag. Det blev istället lilla IFK Nyland som kom från ett, i slutet av 1800-talet, snabbt växande industrisamhälle med som mest tre sågverk. Men nu, 1942 – 11 år efter att samhället nekats status som egen köping – hade alla tre lagts ner. Som en fotnot kan väl nämnas att samhället på 1910-talet fortfarande hade mycket storslagna framtidsplaner med en färdig stadsplan för ett samhälle som mycket väl kunde ha utvecklats till en stad i storleksklass med Örnsköldsvik eller Härnösand. Förutom skokedjan Wedins (som har sina rötter i samhället) skulle saker efter andra världskriget bara inte komma att gå Nylands väg, utan som på så många andra platser längs Ådalen fortsatte nedläggningarna och utflyttningen tilltog.  

Ställer man så tillbaka den sociala framtidsryggsäcken i garderoben och återvänder till Stockholm C på morgonen den 28:e februari 1942, så fick de exotiska ångermanlänningarna rada upp sig för att bli förevigade för eftervärlden. Detta är för övrigt det enda samtida bildmaterialet som återfunnits i arbetet med texten, om du som läsare kan bidra med något ytterligare är du självklart välkommen att ta kontakt.

 

IFK Nyland 1941-42, no need for a MQ-sponsorship

Övre raden, från vänster: Linus Wågström (Lagledare och föreningens ordf.) Arne Danefjord, Ture Ersson, Totte Olsson, Hilbert Nyberg och Rune Wiklund. Sittande från vänster: Roland Lindensjö, Tage Norman, Stig Lindberg, Abbe Johansson och Rune Johansson.

Av dessa verkar det som att Danefjord och Abbe Johansson inte ingick i truppen, utan antagligen bara var vänner som fick vara med på fotot.

 

På Östermalms IP hade cirka 100 åskådare anlänt i tid och betalat inträde, de beskrevs i svepande ordalag som människor med nylandssympatier – om det ska tolkas som att de allihop var människor med riktiga kopplingar till Nyland är väl lite mer oklart, det kan ju hända att Bajen- eller Göta-supportrar gärna såg AIK skämma ut sig. Ett nöje som ju lever kvar än i våra dagar. Bland de genuina nylandssupportrarna på plats fanns i alla fall den till Stockholm utflyttade tandläkaren Tore Ödlund, som ska ha varit med om att stifta föreningen. Ödlund blev så begeistrad över hemmasönernas bedrift att han satte upp en pokal som skulle gå till matchens bäste Nyland-spelare. 

Det var väl inte så konstigt att sådana utfästelser gjordes innan matchen, risken fanns ju att det inte skulle finnas så mycket att fira efter en förmodad utskåpning. Det fanns heller inget som tydde på något annat efter de första minuternas spel där AIK naglade fast Nyland i egen zon och frestade Johansson gång efter annan. Det var inget oväntat i detta, men något som föll ur bilden var att Nyland spelade fysiskt, enligt stockholmsjournalisterna mycket fysiskt, och man kan nästan se mellan raderna i texterna hur AIK först blir konfunderade, sedan tappar initiativet och helt plötsligt får se hur Nylänningarna börjar bege sig på allt fler anfall. Så slår blixten ner – Roland Lindensjö gör 1-0 för Nyland och stubinen på svensk hockeyhistorias dittills största bomb hade börjat fräsa lite lätt. AIKs lagspel rasar helt ihop, Nylands backgiganter Rune Viklund och Hilbert Nyberg avväpnar enkelt enstaka soloräder. 1-0-ledningen står sig därmed också till den första periodpausen. 

Situationen sätter myror i huvudet på förbundet, men som diskussionen på pressläktaren verkar ha gått är det inget som helst snack om att nylänningarna minsann ska ner till Stockholm även för sin nu allt mer troliga semifinal mot Hammarby – förbundskällor verkar dock gräma sig svårt över de resekostnader på 600 kronor man kommer att få betala till Nyland för detta kalas. 

Att skumpa på ostkustbanan även nästkommande helg verkar dock inte ha skrämt nylänningarna, eller så drömde de antagligen ovetande vidare om en SM-semifinal hemma på Strandvallen och den största enskilda idrottshändelsen som landskapet skådat. Drömmen levde, och den första halvan av andra perioden växte den sig allt starkare i och med flera målchanser för Nyland och ett fortsatt icke existerande lagspel hos AIK. Först mot slutet av perioden lyckades ett långskott från Ruben ”Rubbe” Carlsson leta sig in bakom Johansson i nylandskassen fram till 1-1. Självklart en besvikelse i det läget, men ändå inget taskigt utgångsläge inför sista perioden. Som ett instick för yngre läsare kan här nämnas att denne ”Rubbe” tillsammans med Sven ”Svenne Berka” Bergqvist några år tidigare varit inblandade i uppmärksammade övergångar från Hammarby till AIK, och tydligen därmed varit orsak till uppkomsten av en organisation som kallades för ”AIK-hatets vänner”.  Lacoste-krokodiler och Stone Island-jackor har dock ännu inte påträffats vid arkeologiska utgrävningar. 

Så var det då dags att knyta ihop den här historien, och istället för att försöka dra ut på sista perioden och analysera händelser kan det sammanfattas med att det nog var en standardmall för hedersamma förluster åskådarna fick se – ett flertal nylandschanser till trots så var det Svante Granlund som i slutet av tredje perioden släckte drömmen och skickade AIK till ännu en semifinal. Slut på det roliga och herr Ödlund delade ut sin pokal till Stig Lindberg, som pga militärtjänst i stort sett saknade isträning under säsongen. 

Laget fick mycket god kritik i tidningarna efter matchen, och den klart partiske DN-skribenten (jämfört med SvD iaf) dristade sig till att säga att laget var ”av god division 2-kvalitet” och att det var ”välkommet åter”.  Skribentens ovilja att komma med mer positiva omdömen kan nog till viss del spåras till Nylands fysiska spel, AIK vid tiden verkar ha varit ett lag med finlirare som haft en hel del svårigheter just med lag som spelade hårt.

En av Nylands två backhjältar, Rune Wiklund (sedermera aktiv som ledare både i IFK Nyland och TV-pucklaget), sparade tidningsurklipp från den här tiden och intervjuades också till den jubileumsskrift som Ångermanlands Ishockeyförbund gav ut 1996. Följande  kursiverade utdrag är hämtat från just den skriften.

"- Då nådde vi i SM-spelet fram till en match mot AIK i Stockholm, bara det en sensation. Det var ju krigsår, och många av våra spelare låg inkallade, men vi åkte ner med ett starkt lag till matchen, som spelades på Östermalm. AIK vann med 2-1, men deras segermål kom i sista minuten, och vi pressade stockholmslaget hela matchen, inte minst genom vår snabbhet på skridskorna. - Stockholmstidningarna var tydligen lika överraskade av vår styrka som AIK-spelarna. Dagen efter kunde man läsa om "Norrskensflamman" på Östermalms IP, och "Skriet från vildmarken", som var en annan fantasirik beskrivning av IFK Nylands ishockeylag. Det var ett mycket belåtet ådalslag som återvände hem den gången."


Rune Wiklund tillsammans med en ung version av Lars "Bysse" Byström.
En i raden av många talanger från IFK Nyland under decennierna efter kriget.

Hemma i Ådalen var det allmänna omdömet att laget var hjältar – tidningarna fick insändare med lokalpatriotiska dikter och storögda journalister fick pratstunder med lagledare Wågström om hans synpunkter på stockholmshockeyn. I en intervju i Härnösands-Posten 2 mars 1942 hade han de viktigaste lärdomarna klara för sig, skillnaderna var inte så stora mellan stockholmska och norrländska lag men det fanns en viss skillnad i konditionsstyrka och taktiskt kunnande. Inte så underligt med ett flertal spelare hos Nyland på militärtjänst och den gedigna rutin som flera av AIKs 30-talsstjärnor hade med sig, träningen skulle absolut bli systematisk så fort kriget var slut. En intressant punkt som han ville ta med sig var dessutom att AIKs backar följde med i uppbyggnadsfasen av anfallen och transporterade puck – något som tydligen saknats helt i Nyland dittills. 

Det var den sagan, det. Nyland fick beröm och viss ära på central nivå -  men viktigast var nog rollen som isbrytare. Redan nästa säsong fick det blivande Timrå (till den säsongen nya ”Wifsta/Östrands IF”) och Mora spela matcher i sina SM-kampanjer på hemmaplan, långt in i turneringen. Säsongen därpå lyckades så även Västernorrlands eviga tvåa Wifsta/Östrand ta sig så långt som kvartsfinal i SM (torsk mot Nacka efter omspel). Norrlandslagen fick allteftersom spela även i de nationella serierna och på 50-talet började Skellefteå som första lag även utgöra ett hot i högsta serien. Nyland då? Samhället har det ju redan konstaterats i texten att det inte gick så bra för, men hockeylaget fortsatte att höra talas om sig under flera decennier framöver – det blev fina besök från Finland och Tjeckoslovakien (Ilves, Pardubice med mera…), de etablerade en fin ungdomsverksamhet med silver i Junior-SM 1954 som höjdpunkt och a-laget var faktiskt i kval till högsta serien så sent som 1965. Efter detta inleddes en långsam nedgång med mörka årgångar i form av 1970 (då man för första gången åkte ur landets andradivision) och nu senast 2004, då a-lagsverksamheten tvingades slås ihop med Lugnvik. Ingen Lugnviks-diss inblandad här, såklart. 

Fler uppslag till Nylandstexter finns därför såklart, men även den här texten kan självklart göras bättre – känner du som läsare någon av personerna i den eller är släkt så kanske du har fler detaljer från matcher och händelser vid sidan om? Då är det bara att skriva ett mejl. ÄR du kanske någon av spelarna? Varsågod - släng den här texten och skriv din egen.

 

 

Källor som har använts till denna text är framför allt Härnösands-Postens, Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters matchreferat och övrig rapportering kring SM-slutspelet 1942, men även Lena Wedin-Högbergs och Åsa Wedins "Nyland vid Ångermanälven" (Bjästa, 1987) för lite mer bakgrundsinformation kring samhället och människorna. Utdraget ur Ångermanlands Ishockeyförbunds skrift från 50-årsjubileumet är återberättat via mail av Hockey Files Mikael Uhlin. För insticken om AIK och Hammarby måste Carl Frängsmyrs historieartiklar på Hammarbys Svenska Fans-sajt krediteras. Gävlehockeyns tidiga historia dokumenteras fint och kortfattat av Ann Nilsén i "Gävle - hockeystaden" (Gävle, 1996).

/Björn W.