IFK Nylands SM-Slutspel 1942 (del 1 av 2)

När Åke Eklöf sköt det där målet för MoDo mot AIK, den 19 januari 1964, så måste väl det ha varit första gången ett ångermanländskt lag nästlade sig in bland de 8 främsta i ett svenskt mästerskap i ishockey? När Sveriges Television bytte match i Hockeykväll den 2 december 1993 – så var det väl första gången ett ångermanländskt lag förnedrade Brynäs på hemmaplan med ett tvåsiffrigt resultat, va? 

Ifall du svarar ja på dessa två ovanstående frågor, och dessutom tror att Alfredshem/MoDo är det första laget i landskapet som lockade sina supportrar att åka på organiserade resor till lagets bortamatcher, då är nog följande text något för dig.

För det första ska det väl slängas in en brasklapp om att det är svårt att sitta och skriva en text om mer än 60 år gamla ishockeymatcher, när tidningarna som jag använt som källor fylls med texter om sänkta slagskepp, truppreträtter och bombmattor som dödar tusentals människor. Exakt en vecka efter att laget i den här texten skickade in sin ansökan om att få vara med i 1942 års SM i ishockey satt dessutom en liten grupp människor i Berlinförorten Wannsee, djupt hjärntvättade av det samhälle de levde i, och drog upp de sista detaljerna i vad som skulle bli ett av historiens värsta, systematiska massmord. Självklart handlar då den här texten om ett ganska betydelselöst mikrokosmos, men du som gjort valet att gå in på en hemsida om ångermanländsk ishockeyhistoria samtidigt som din TV kanske står i rummet bredvid och berättar om ett gisslandrama med hundratals dödsoffer eller svenska industrisamhällen som hotas av total nedläggning är säkert bekant med problemet redan. Du ville gå in i ditt mikrokosmos när du gick in på den här sidan, och därför ska jag inte referera till världspolitiska händelser i resten av texten, oavsett hur inskränkt det verkar. Det handlar ju bara om att leva, och fylla livet med saker man tycker om – 1942 såväl som 2004.

Nåväl, hockey var det – en sport som 1938 fått sin start i landskapet genom att förbundets sekreterare Ruben Rundquist hållit ett informationsmöte på Statt i Härnösand under helgen 8-9 januari, och senare samma månad stannade ”missionären” ”Knatten” Lundell till i Örnsköldsvik och Härnösand efter sin norrlandsturné. Sedan tidigare fanns inplanerade stopp i Sundsvall, Östersund, Boden och Piteå. I Övik instruerade han i första hand existerande bandyspelare, trots hr. Rundquists enträgna försäkringar om att hockeysporten minsann inte skulle förleda några bandysjälar, innan de båda föreningarna Örnsköldsviks SK och Alfredshems IK senare gjorde upp i en första match som slutade med 4-3-seger för ÖSK. Ett distriktsmästerskap till den därpå följande säsongen plus en landskapsserie, fr.o.m säsongen 1941-42 uppdelad i en nordlig och en sydlig, kom igång 1939-40. I norr låg verksamheten mest koncentrerad kring Örnsköldsvik, med just ÖSK och Alfredshem som de värsta rivalerna, men ett mera brett grepp fick ishockeyn i landskapets södra delar, där bandy tidigare hade fängslat ett flertal bruksorter i det tidigare blomstrande (men nu drabbade av krigskonjunktur) Ådalen och länets residensstad Härnösand.  

Bandyn hade ju dock den nackdelen att planerna var stora, och måste skottas fria från snö regelbundet i en tid när människor hade en mycket begränsad andel fritid i sina liv, och föreningarnas resurser snarare bestod av frivilliga arbetsinsatser än sponsring och frivillig tid spenderad i en ändlös försäljning av Bingolotter. Hockeyn var attraktiv rent ekonomiskt (så länge man inte gav sig på att importera ändamålsenlig, full ishockeyutrustning från Kanada), i detta hänseende, och ska man spinna vidare på exemplet Ådalen kommer ytterligare en tanke snabbt upp. Man kan nämligen se i texter och annonser för bandymatcher från tiden att föreningarna gärna betonar när de har en ”landbana”. Uppenbarligen måste det ha varit en rejäl fördel, både säkerhetsmässigt och rent praktiskt, att kunna klämma in sin bana på 60x30 meter uppe på landbacken istället för att försöka säkerställa en isyta i storleksklassen 100x50 meter ute på, vad som i praktiken var, strömmande vatten. Området hade ju dessutom fram till andra världskrigets utbrott varit skådeplats för en våldsam befolknings- och exploateringsrusch, i och med skogsindustrins framväxt.  

Oavsett hockeyns fördelar så fortsatte dock ett antal orter längs med Ångermanälvens mynning att, i huvudsak, intressera sig för bandyn. Nylands grannsamhälle Sandslån är ett exempel, men idag för sporten en tynande tillvaro i landskapet, med enbart två föreningar i seriespel för seniorer; Härnösands AIK och IF Sandvikarna. Detta är en utveckling som får tas upp vidare och mer detaljerat i kommande texter, men som bakgrundsinformation är det ändå nödvändigt. 

Fyra år efter ”Knattens” resa hade IFK Nyland och Härnösands IF Älgarna utvecklats till de två starkaste ishockeyföreningarna i södra Ångermanland, och en föraning om landskapets dolda hockeykapacitet hade kommit redan 1940, när Nyland anmält sig till SM för första gången och i första omgången utdelat en rejäl näsbränna till GIF Sundsvall från Norrlands, norr om Gävle, dåvarande klart största stad (seger 7-0). Året innan hade Nyland dessutom segrat i landskapets första DM-final på Kempevallen mot Alfredshem och spelat jämnt mot det meriterade stockholmslaget IK Sture i en uppvisningsmatch, veckan därefter (förlust 1-3). Det här var en utveckling som både ledde till intresse för laget IFK Nyland, med flera hundra människor på de hetaste derbymatcherna, men även ett grundmurat intresse för sporten ishockey i sig – bl.a. hade det lilla samhället (ca 500 invånare i början av 1950-talet) en helt egen korpserie i ishockey. 

När anmälan väl lämnades in till Svenska Ishockeyförbundet, den 13 januari 1942, om att få delta i SM tippades det allmänt att laget skulle få SIFs och dess ordförande Anton Johanssons gillande. Uppfattningen från stockholmshåll verkar i mångt och mycket ha varit att hockeyn norr om Gävle var svagt utvecklad, men med goda framtidsutsikter. Den uppfattningen stärks inte minst när man läser vad som skrivs i Nordisk Familjeboks Sportlexikon, 4:e bandet (1941), om sportens framtid i Sverige. 

Norrland – ishockeyns framtidsland?

I slutet av 1930-talet fick ishockey fast fot i Västerås, Västmanlands bruksorter, Norrköping, Sundsvall och andra platser, där lokala serier spelas. Standarden kan dock ännu 1941 ej jämföras med Stockholms. Spelet torde ha goda framtidsutsikter i Norrland, då kostnaderna för skottning av de relativt små ishockeyplanerna äro vida mindre än för de stora bandybanorna.

En vink om att man från stockholmshåll alltså inte var helt ovetande om vad som kunde hända, när det gällde bandyn hade ju ett flertal bruksorter etablerat sig i sverigeeliten, ofta med uppbackning av lokala företag. IFK Nyland godkändes som väntat som Ångermanlands representant i turneringen, och skulle i den första omgången (återigen) komma att ställas mot GIF Sundsvall. GIFfarna var Medelpads representanter efter DM-seger mot Östrand, men ytterligare ett lag – Wifstavarvs IK – kunde vid tidpunkten lägga anspråk på titeln som Medelpads finest. I ett s.k. pokalspel mellan just Wifstavarv och Älgarna som Ångermanlands representant, spelades samma dag som Nylands och GIFs uppgörelse den fjärde matchen i bäst av fem, i vilken WIK vann och tog hem slutsegern med 3-1 i matcher. Ett tydligt tecken på ett lag med inneboende klass och att man säkert hade en god framtid för sig.  

Den här dagen skulle ändå bli Ångermanlands i historieböckerna. IFK Nyland hade faktiskt inte förlorat en enda match mot motstånd från Medelpad innan denna sextondelsfinal i SM, och optimismen i lokalpressen var påtaglig. Lottningen i det vidare SM-slutspelet var klar, och i nästa omgång skulle segraren få möta motstånd från Gästrikland eller Dalarna – det var lag som redan getts tillträde till de nationella serierna som norrlandslagen ännu inte ansågs kvalificerade för, alltså ett prestigemöte av stora mått för en hel landsdels hockeyära. 

Minns du förresten att jag pratade om organiserade supporterresor i början av texten? Visst var det så – i Härnösands-Posten hittar man följande budskap dagarna innan matchen. 

IFK Nyland

Ishockeylaget reser till SM-tävlingarna i Sundsvall den 15 kl. 7.24 med tåg. Övriga som önska följa med få lösa biljett på järnhandeln idag. Pris: 8:50 kr, tur och retur – medtag smörkort, köttkort & brödkort. 

Ett erbjudande som säkert blev allt mer attraktivt i och med segern i seriematchen hemma på Strandvallen, med hela 9-1 mot Kramfors IF. Hur många som verkligen följde med på resorna har inte gått att få klarhet i, men att några verkligen gjorde det får man en vink om när det senare i matchrapporterna talas om människor med Nylandssympatier på plats. Uppoffringen att lägga 8:50 (motsvarar 160 kr i dagens penningvärde), bara för resan till en hockeymatch, i ransoneringstider var självklart ganska stor, och vittnar en hel del om vilken nivå intresset måste ha legat på. 

Så var det då dags för söndagen den 15 februari, en gnistrande vinterdag med ungefär 15 graders kyla i mellannorrland. Matchen spelades på läroverksplanen i centrala Sundsvall och blev en fartfylld uppgörelse från första början, men utan fysiskt fult spel. Efter första perioden hade favoriterna från Ångermanland bara en tight 1-0-ledning, men misströstande supportrar fick snart lön för sina uppoffringar när ådalingarna i den andra perioden ökade på med ytterligare tre mål. Spelfördelare och puckvinnare var A-kedjans Tage Norman (ja, man hade förresten bara två kedjor och två backar på den här tiden) och övriga som beskrevs i positiva ordalag var Roland Lindensjö och Totte Olsson (”en herre med krut i”). 

Ett demoraliserat GIF Sundsvall kände vartåt det barkade, och i tredje perioden kollapsade man fullständigt. Slutresultatet stannade på 1-9 (0-1, 0-3, 1-5). En ännu värre utskåpning än den som utspelats två år tidigare. Det bästa hockeylaget norr om Gävle, säsongen 1941-42, var därmed korat utan större betänkligheter.  

Det övertygande sättet GIFfarna hade besegrats med innebar stärkt självförtroende och en träningsmatch mot Marieberg ordnades snabbt fram. Trots att man luftade en del reserver i matchen visade nylänningarna upp tecken på att man var i en smått hysterisk form när man utan problem skenade fram mot en 6-0-seger.

Ögon och öron riktades nu mot Gästrikland/Dalarna, där man ännu inte utsett Nylands motståndare. Rent allmänt tippades bandyfästet Sandviken vara det bästa i en trio gästrikelag som även innehöll IK Huge och Brynäs IF, men även den redan klara dalarepresentanten i sextondelsfinalen, Mora IK, omnämndes så klart med respekt. Sandviken inledde som väntat med en komfortabel 7-1-seger mot Huge, innan det andra Gävle-laget satte stopp för till synes slitna Stålmän. Brynäs fick sedan hemmafördel mot Mora och hade inga problem med att hamra ner masarna i skoskaften med 8-3. Det blev alltså Brynäs i åttondelsfinalen för Nyland, en förening som senare skulle gå vidare till enorma framgångar på nationellt plan, men även spela en stor roll i andra episoder som den här sidan behandlar. Detta på gott och ont. 

På lördagsmorgonen var det dags för ännu en tågresa söderut, och i Härnösands-Posten lade signaturen ”Ego” ut texten om att… 

”skulle ångermanlänningarna vinna, voro det alldeles på plats att de fick nästa match på hemmaplan (…) En sådan match skulle säkerligen locka tusentalet åskådare här uppe i Ådalen och på samma gång bli god propaganda för ishockeyn. Ishockeyförbundet kunde säkert ta sig en funderare på saken.” 

Funderande över vad man skulle ta sig till med ett lag från ”obygden” försiggick säkert på SIF, men det var nog snarare på kostnadsminimering än goodwill tankarna gick åt. Poängen är dock glasklar – i bandyn och fotbollen släpptes norrlandslagen inte in i de nationella serierna, och i den nya sporten ishockey, som aktivt hade marknadsfört sig i de norra landsdelarna visades det nu liknande tecken på styvmoderlig och arrogant behandling. De hedrande orden om en ljus framtid för sporten i landsdelen betydde självklart inte mycket för människor som ville ha erkännande för vad de gjorde i nuet. 

Kanske var det några sådana tankar som snurrade i huvudena på nylänningarna, ackompanjerat av dunkandet från ett olidligt antal rälsskarvar, i sakta mak ner för ostkustbanan. Eller så kanske de bara blev tagna av storstadspulsen vid ankomsten på lördagkväll? Någon form av tändvätska måste de i alla fall ha hittat, för matchreferatet efteråt liknade något som man faktiskt skulle få vänta 51 år för att få se igen.

 

(Fortsättning - del 2 av 2)

/Björn W.