Örnsköldsvik och Framnäsudden 1820-2005                                         

Varje samhällsmedlem har nog någon gång undrat över, vilka som förr i tiden levde och styrde i hans stad. hur där då såg ut och kanske även sträckt sina funderingar så långt som till tanken på samhållets grundläggning. Vad nu Örnsköldsvik beträffar hör staden till den kategori av samhällen, som icke så att säga funnits från urminnes tid och på grund av naturliga betingelser så småningom vuxit och utvecklats till sitt nuvarande stadium, utan Örnsköldsviks grundläggning har beslutats och målmedvetet fullföljts... 

Ur Rolf Öhngrens förord till "Örnsköldsvik intill år 1900", från 1927.

Don't hang around and let your problems surround you
There are movie shows - downtown
Maybe you know some little places to go to
Where they never close - downtown
 

Petula Clark - Downtown, med text av Tony Hatch, från 1964.

 

Om några månader inleder MoDo HK sin sista säsong i Hörnett och Kempehallen, varefter en flytt till Framnäsudden mitt i staden inleds. En flytt som inte behöver vara så dramatisk om man ser på det krasst ekonomiskt, eller tittar på de renoveringsbehov och övriga brister Kempehallen dras med. Att Kempehallen ändå kommer att få sina tårar i skriven form är ingen vågad gissning, då en flytt av hemmaarenan för ett ishockeylag i den högsta serien i Sverige inte direkt hör till vanligheterna. Oftast har det handlat om några tiotal meter eller att man byggt en ny hall ovanpå den existerande.

Det som slog mig var då att det faktiskt inte skrivits någon historia om MoDos nya hem, åtminstone inte på någon officiell eller o-officiell MoDo-sajt. Vid en första anblick är det nya kvarteret för föreningen ingen vidare angenäm syn - ett virrvarr av byggmaterialfirmor, hamnbyggnader, järnvägsspår, pizzerior och så det där nöjesetablissemanget som haft sin beskärda andel av namn genom åren, men faktiskt ganska likartade problem med alkoholtillståndet. Nej, vid en första fundering på att skriva en text om det här stället ryggade jag tillbaka, minst sagt. Med lite forskning visade det sig dock ganska snabbt att området, mot all förmodan, verkar vara en av de delar av Örnsköldsvik (och kanske hela Norrland) som sett flest typer av användningsområden, etableringar och kanske framför allt: människor, genom årens lopp.

Därför säger jag: varsågod; den första texten på den här sajten som inte handlar ett dugg om ishockey (trodde jag när jag började skriva den i alla fall).

Vi vrider tillbaka klockan till cirka år 1820, och ställer oss på platsen där Viktoriaesplanaden idag korsar Strandgatan - men se till att kavla upp byxbenen, för närmare två meter av landhöjningen kan du glömma i ett nafs. Det du ser rakt framför dig är en delvis skogstäckt stenig och oregelbunden udde. Vänder du dig om så ser du ingen Viktoriaesplanad, ingen E4:a högt däruppe och inte heller ser du något Örnsköldsvik. Det du möjligtvis ser är rök från skorstenar i de två byarna Norrlungånger och Sörlungånger, placerade på var sin sida av den nuvarande stadskärnan. Två byar, vars invånare huvudsakligen är sysselsatta med jordbruk.

Tio mil åt nordost grundlades för nästan 200 år sedan Umeå, söderut ligger både lärdomsstaden Härnösand ("Norrlands Aten") och det som håller på att växa fram till träpatronernas huvudstad - Sundsvall. På platsen där vi står, i berättelsen, finns det som redan konstaterats ingen stad, och kommer så inte heller att göra på närmare 70 år. Vad är det då som gjorde att det, under det därpå följande århundradet, trots detta växte upp en stad ur marken som idag dels har 30 000 invånare i de centrala delarna, men självklart mycket viktigare ändå: ett hockeylag i den högsta serien?

Om du orkade klura ut en egen teori medan du flyttade blicken ner till detta stycke, så kanske du (helt riktigt) tänkte på tung process- och verkstadsindustri som en tillväxtmotor under 1900-talets första hälft, men vad var då anledningen till att staden hamnade i just den här fjärden, med alla dess omöjliga lutningar åt höger och vänster?


En brittisk resenär sägs ha gjort denna något oproportionerliga målning över det som då hette Lungångersfjärden, i början av 1800-talet. Den blivande Framnäsudden syns som ett utskott i vattnet, ganska långt till höger i bild.

Rolf Öhngren gav år 1927 ut en utförlig historik om det tidiga Örnsköldsvik och de män som byggde köpingen (kvinnorna var, som vanligt, ganska frånvarande i den tidens litteratur). I den får man dels återigen en bild av allt det där man aldrig lyssnade på i grundskolans lokala historieundervisning; alltså det där om "sörköreriet" och hur den centrala statsmakten ville få bättre kontroll över denna o-organiserade handel. Den hindrade möjligheterna för de lokala handlarna i Härnösand och Sundsvall att "...av blotta bodhandeln bringa sig upp till samma förmögenhet som blotta bodhandlare i Uppsala, Västerås, Örebro, Karlstad m.fl". Det här kan man säkert brodera ut i en, i sig, utförlig utläggning om maktstrukturer och vissa samhällsklassers försök att vinna fördelar på bekostnad av andras; men något ska väl också lämnas åt läsaren själv att ta tag i.

Desto mer intressant för den här artikeln är ändå den debatt om var den nya köpingen (viktigt att komma ihåg att det inte var en stad som grundlades år 1842) skulle anläggas. Öhngren beskriver det såsom att fyra huvudsakliga platser var aktuella i debatten. Norrlungånger, Domsjö, Svedjeholmen och Strömsundet vid Idbyfjärden. Av dessa försvann Svedjeholmen p.g.a. sina dåliga möjligheter till ankring för fartyg och Domsjö p.g.a. sitt långa avstånd till landsvägen. Mellan företrädarna för de två återstående platserna; Strömsundet och Norrlungånger bröt en hätsk debatt ut i Norrlands Tidningar under år 1837.

Norrlungånger företräddes av själevadsprosten Carl-Johan Holm, medan Strömfjärden framhölls av Arnäs-handlaren Johan Ödberg. Holm vann debatten genom att hålla en sakligare ton och fokusera på Norrlungångers mer strategiska läge, nära den industriellt mycket aktiva Själevads socken och att den befintliga landsvägen gick rakt igenom Norrlungånger. Strömsundet hade förvisso bättre befintliga kajförhållanden då, gentemot Lungångerfjärdens mycket långgrunda stränder. Det sistnämnda skulle ju dock gå att åtgärda genom utfyllningar och kajbyggande längre ut i fjärden, i inledningen löstes det med långa bryggor rakt ut i fjärden.

Ödberg gillade tydligen inte Holms argumentation och plitade ner en ilsken insändare där han bl.a. påstod "...ty det vore ett sedan sekler känt axiom att 99 % av allt mankön i Själevad voro hästskojare". En sådan argumentation vann dock inte många vänner, utan den 10 november 1838 framlägger Konungens Befallningshavare i Västernorrlands Län (Landshövdingen) hemställan till kungen om att köpa mark på sluttningen ner mot Lungångersfjärden för att börja anlägga den nya köpingen.

Den 6 oktober 1842 satte så Karl XIV Johan sitt sigill på det dokument som godkände köpingens grundande, namnet Örnsköldsvik kom från den tidigare landshövdingen i Västernorrland, Pehr Abraham Örnsköld, som ska ha gjort ansträngningar för att få till stånd linodling i trakten redan på 1760-talet. Inflyttningen startade snabbt därpå, och ett av de tydligaste landmärkena i det unga samhället var den stora vita "Ödbergska Gården" (samma tomt som O'Learys idag hittas på), och visst var det den besvikne Johan Ödberg som hade accepterat nederlaget och nu tog igen det med att inneha den nya ortens klart pampigaste hem. För ett taxeringsvärde på 10 000 riksdaler kunde han bo i det hus som du ser nedan på G.M. Kjellströms målning.


Det blivande Stora Torget år 1852, med bl.a. den Ödbergska gården, på en målning av G.M. Kjellström

En annan mycket intressant tidig invånare i det unga Örnsköldsvik var just denne Kjellström, en mångsysslare som skänkte samhället kultur, lagad mat och nyheter bland annat. För de flesta är han känd för just den typ av målningar som du ser här ovanför, med byggnader och natur i bygden. Mindre känt är att han också startade köpingens första tidning, Ripan, som utkom under ett halvår 1877. Kjellström bodde i Örnsköldsviks då allra sydligaste kvarter i slutet av Storgatan, och hade utsikt över den udde som texten nu allt mer ska handla om.

Kjellström kom att bosätta sig i en gård längst ned på den senare färdigställda Nygatan, där han bedrev en utvärdshusrörelse. Udden fick namnet "Kjellströmsudden" efter honom, och var fram till 1870-talet en vacker plats för promenader och rekreation för de tidiga öviksborna.

1872 tog Kjellströmsuddens tid som rekreationsområde slut, för att inte återkomma förrän 134 år senare. Firman Bing och Åman uppförde på udden ett sågverk med tre ramar, två kantverk, klyvsåg, vedkap samt två stycken ribbkapar för kapning av kolved. I samma veva kom området att börja benämnas "Framnäs" på grund av sitt framskjutna läge i fjärden, och "Framnäsudden" trängde allt efterhand undan bruket av "Kjellströmsudden".

Sågverket var ett tidens tecken, och fram till första världskriget utökades antalet sågverk kring fjärden till hela sex stycken (Framnäs, Järved, Domsjö, Knorthem, Alne och Hörneborg), dessutom hade Carl Alfred Fahlgrens tidigare sågverk i Alfredshem brunnit ner och ersatts av Mo & Domsjö ABs sulfitmassafabrik.     


Örnsköldsviksfjärden i början av 1890-talet, med Örnsköldsviks Ångsågs AB ute på Framnäsudden

Sågverket rekryterade arbetskraft i form av bonddrängar och torparpojkar från de kringliggande socknarna i Arnäs, Grundsunda, Själevad och Nätra, som genom sin status som fabriksarbetare kunde gifta sig, bilda familj och skaffa eget husrum. Steget till respektabel samhällsmedborgare kom dock till ett visst pris, vissa fortsatte till viss del med jordbruksarbet vid sidan av, och på udden tvingades de leva under otrevliga sanitära förhållanden.

Örnsköldsvik växte, fick järnväg 1891 och stadsrättigheter 1894. Stadsrättigheterna gav utökade möjligheter till handel, och därför förbättrades hamnförhållandena med utfyllnader, muddringar och anläggande av riktiga kajer. Dels skedde detta i stadens regi, men även Örnsköldsviks Ångsågs AB stod för sin beskärda del, när det tidigare promenadstråket blev till ett tydligt hamn- och industriområde.

Framnäsuddens arbetare bodde trångt och osanitärt, vissa fick bostad i stadsdelen Lungvik, men många fick bo i kasernen "Röbönninga" där 200 människor trängdes, med ungefär 6-10 personer i varje rum. Arbetarna födde upp grisar under sommaren som fick bo i små grishus bredvid uthusen, i skafferierna härjade möss och udden var dessutom svårt drabbad av råttor. Röbönninga led av vägglöss som hoppade på dess invånare under nattsömnen och sög blod. Sopor slängdes på en öppen hög bredvid arbetarnas vedbodar, där det även fanns en rad utedass med fri insyn. I samma område hade också inrättats en provisorisk likbod, där uddens avlidna invånare fick vila tills de kunde begravas ute i Själevad.

De otrevliga förhållandena för dem själva till trots, innebar arbetarna ett välkommet tillskott i omsättningen för handlarna uppe i staden, dessutom utgjorde de stadens första riktiga brandkår och fanns år 1905 med i bildandet av en av stadens första och senare mest kända idrottsföreningar. IF Friska Viljor. Arbetarsöner från udden tog plats i fotbollselvan och fanns med i sverigeeliten i backhoppning under de kommande decennierna.

Förutom de organiserade sporterna fanns det också ett tidigt intresse för mer spontan skridskoåkning, vilket bl.a. tog sig uttryck i att hamnbetjäningen år efter år såg till att det iordningställdes en skridskobana ute på fjärden. I "Örnsköldsvik 100 år" skriver Bo Sundin också att ett rikt nöjesliv utvecklades kring banan, med "Idrottsklubben S.V."s (betydelsen okänd) skridskofester som de färgstarkaste inslagen.

"Anordningarna voro de bästa. Flaggdekorationer och transparanger mötte ögat vart man vände sig. Talrika eldar och kulörta lyktor gåvo den mest inbjudande upplysning åt festplatsen. Raketer, solar och romerska ljus höjde feststämningen och fägnade ögat (...) Oemotståndliga ståndsmamseller gjorde en var ståndande vid post- och konditoristånden, där hans pengar blevo allt annat än kvarståndande i pungen."


Annons i Örnsköldsviks Nyheter (senare Allehanda), 1898-01-18

 


Sågverket på Framnäs under 1910-talet, i förgrunden "fiskarekanalen"

Sågverkets bästa tid inträffade under perioden 1900-1920, då även bostadsförhållandena och levnadsförhållandena för arbetarna förbättrades ända fram till krigsårens inflation. Det stora problemet var bara att bolaget som drev sågen endast hade ett 50-årigt arrende på udden, vilket utgick under 1921. Stadens styrande var inte längre intresserade av att ha en stor industri så nära centrum och vägrade styvnackat att förlänga arrendet i de förhandlingar som trots allt hölls. Förutom utsläppen och buller verkar man ha varit motvilliga till att ha en alltför stor ansamling arbetare inom stadens gränser när den allmänna rösträtten infördes och socialismen firade allt större triumfer i Europa.

Det fanns nu vissa planer på att återigen göra udden till det rekreationsområde det varit under målare Kjellströms dagar, med restaurang och en stor nöjesplats, men av detta blev inget och 1926 uppläts platsen trots allt till industriverksamhet igen. Moälvens träsliperi tog över udden och drev under ytterligare två decennier sin verksamhet bara några hundra meter från stadens centrum.


Moälvens träsliperi på Framnäsudden med verksamhet under åren 1926-1946, bilden från 1932

Efter andra världskriget tog dock Framnäsuddens tid som plats för tung industri äntligen slut. 1946 lades sliperiet ner och den blandning av småskalig industri, byggvaruhus och senare även pizzerior och "nöjespalats" som vi nu känner igen udden för började ta form.

Apropå "ta form" så kanske du tycker att udden på bilden från 1932, här ovan, saknar en del av sin nuvarande bredd och längd. Detta kommer sig av att stora utfyllningar gjordes på udden efter tunnelbygget genom Åsberget på 1950-talet. Sprängmassorna forslades ner till udden som fylldes ut ytterligare och fick sitt nuvarande utseende. Med tiden har landhöjningen också inneburit att den grunda "Lungviken" bortanför udden snart försvunnit helt.


Framnäsudden under omvandling på 1950-talet

Ja, då börjar väl den här texten dra sig mot sitt slut, om det inte hade varit för en viss sak.

Ishockey.

Inte heller Framnäsudden är ett ishockeyfritt område i Örnsköldsviks historia, då Örnsköldsviks SK efter sina första år på Gamla Idrottsplatsen flyttade sin ishockeyverksamhet till den första "Elverksrinken", belägen bredvid stadens gamla elverk i Nygatans nedre ände. Rinken fick se många hårda derbyn mellan ÖSK, Alfredshem och Järved under 40-talets slut och 50-talets början, innan det återigen var dags för flytt till vad som då kom att kallas "Örnrinken" uppe i Lungviksbacken. Som synes på bilden nedan verkar det ha varit ganska fri insyn för 40-talets hockeyintresserade, och det är väl antagligen därför ÖSK i en inför match-artikel i januari 1940 tacksamt uppmanar publiken att ta med sig sina julgranar "för avskärmning & dekoration".


Derby på Elverksrinken mellan ÖSK och Järved (mörkare dräkter), publiken utan en tanke på att åka till Alfredshem för att se på hockey

Det handlar alltså inte om några nyheter i uddens historia när det nu är dags att återinföra riktig restaurangverksamhet med fin utsikt, strövområden och ishockey på udden. Det förstnämnda har en historia som går 150 år tillbaka i tiden och ishockeyn nästan 60 år. Det var ju bara den lilla petitessen att det var Domsjö-pojkarna från andra sidan Varvsberget som vann i det långa loppet, även om ÖSK kanske vann den första matchen.

I september 2006 inleder MoDo Hockeyklubb sin första säsong utanför Hörnett.

 

För denna text har främst skrifterna Örnsköldvsik intill år 1900, (1927) av Rolf Öhngren samt Minnen och hågkomster från Framnäs, (2002) av J Axel Lindström använts. Bilden på Elverksrinken kommer från jubileumsskriften Ångermanlands Ishockeyförbund 50 år (1996) och stycket om skridskofesterna på fjärden utanför udden har Örnsköldsvik 100 år (1993), redaktör Ove Lundberg, som källa.

/Björn W.